Mästerkatten jagar vardagsdramatik

Måndag morgon,
jag får skjuts till stationen av mamma och Christian. Direkt när jag kliver ur bilen inser jag att det kommer inte bli en rolig morgon. Spånga station ser nämligen inte ut som den brukar göra en vanlig morgon, Spånga station är invaderad av så där 200 personer. Jag frågar snabbt en tjej vad det är som pågår.

- Pendelen kommer bara en gång i halvtimmen och det kom ett nyss, men den var full så vi fick inte gå på. Tydligen ska man ta sig till Brommaplan, där ifrån går ersättningsbussar!  Svarar bruden.

Jag har tur och kommer på bussen, som blir allt fullare. Framme på brommaplan inser jag att det här var det dummaste jag kunde göra. När jag stått ute i en timme i 15 minus grader kommer jag i alla fall på en buss.  Alla trängs och trycker på, jag går in i en man som är påväg ut. Mannen skriker till mig:

-  Vad i helvete gör du! Han tar tag i mig med båda händerna och försöker putta ut mig ur bussen, men det är så mycket folk så jag ramlar inte bakåt utan kommer förbi han. Då går han in i bussen, fortsätter skrika hur trög jag är och slår mig gång på gång i rygger och på armarna. Efter ett tag ger han upp.

Då bestämmer sig busschauffören sig för att leka polis. En man går in i bussen utan att betala. Mannen har bara väntat på bussen i c:a två timmar. Hur kan han gå in utan att betala? Busschauffören inser vad som måste göras när hela stockholmstrafik står i kris. Han måste såklart stänga bussen, säga att ingen får gå på, ingen får gå av och han tänker inte köra förrän mannen i fråga klivit av....Detta var inte populärt hos oss passagerare kan jag säga. Det blir ett stort tumult på bussen, folk står utanför och bankar på bussen, folk skriker inne i bussen, man börjar prata om att ringa polisen. Efter cirka 10 minuter bestämmer sig mannen ifråga för att gå av. Busschauffören går med på att öppna bussen och köra.  2 timmar och 45 minuter tog det för mig att ta mig till jobbet.

råkade sno denna bild från aftonbladet.

Häromdagen när jag skulle till jobbet såg jag till min förtvivlan att bussen redan stod vid hållplatsen, det är snöigt och dant så jag bestämmer mig helt enkelt för att satsa på att hinna med den rackan. Som ni vet är att springa uteslutet, vi mästerkatter sysslar inte med sådant. Jag tar därför helt ogenomtänkt genvägen framför bussen.  När jag befinner mig mitt framför bussen börjar den helt plötsligt köra!? Men här står ju jag, det upptäcker busschauffören också, som tur är. Min reaktion är nämligen att stanna och titta på bussen. Inte så logiskt att göra det när man befinner sig en meter från en körande buss, men så gör jag. Chauffören hinner i alla fall stanna, jag pustar ut och kliver på. DÅ möts jag av en mycket arg Chaufför.

-          Hur fan tänkte du nu! Gormar chauffören åt mig.

-          Vvvaa? Stammar en fortfarande chockad mästerkatt fram.

-          Hur fan tänkte du när du gick framför bussen? Gormar chauffören vidare.

-          Hm, jag tänkte inte så mycket där!

-          Nej, tänk efter nästa gång flicka lilla, fortsätter chauffören att gorma.

En skamsen Susanne fortsätter bak i bussen. Självklart förstår jag att han blev arg på mig, jag blev arg på mig själv också.  

Den här händelsen har i alla fall fått mig att tänka efter. Varför gick jag framför bussen den där morgonen? Är jag så desperat att komma till jobbet i tid att jag är beredd att riskera mitt liv? Använder jag helt enkelt inte hjärnan före kl 9 på morgonen? Eller, är jag på så stor jakt efter vardagsdramatik att jag med omedveten flit (finns det uttrycket?) försätter mig i farliga situationer?

Ponera att det är det sista alternativet. Vad är det i så fall som driver mig till detta vansinne? Har jag ett så tråkigt liv så jag måste utsätta mig för risker? Har jag en så stor bloggtorka så jag måste göra dumma saker för att sedan kunna blogga om dom?  Eller är jag helt enkelt ute efter spänningen?

En man med gott humör stämde kanske inte här!?

Igår flög jag till Halmstad, lyxar till det med flyg för att det blir billigare än tåget och man slipper förseningar...trodde jag. Tro katten inte utan att flyget var en timma försenat.

Speaker: Flyget till Halmstad är försenat på grund av en reperation som var tvungen att göras!

Tack, det känns tryggt! När jag ska checka in på planet, tittar incheckaren på mitt handbagage.

- Oj det var stort!

Stort tänker jag, precis lagom är det ju, har aldrig varit något problem. Sen  går jag ut och får se flyget. Tanken som for igenom mitt huvud var "Jösses, vems privatplan har vi fått låna"?. Det var med andra ord ett litet flygplan, ett väldigt litet flygplan. Förstod genast varför han grubblat på¨storleken på mitt handbagage. Jag går i alla fall uppför de fyra trappstegen, in i det mini lilla planet och väljer en plats. Lyckas knöka in min väska, sätter mig ner och tar fram min MP3-spelare. Då kommer flygvärdinnan fram.

- Du tänker väll inte ha på den där under starten?
- ???
- INGEN elektronisk utrustning får vara igång under start och landning.

Ja ni fattar det började kittla i min kropp, nu kommer det, nu kommer vardagsdramatiken. Och dra på trissor, det var turbulens, det var skakningar det var en flygresa som jag alltid drömt om. Så där lagom spännande!

Speaker röst :

Det har rapporterats att självmordsbenägen person befinner sig på Stockholm central. Vi ber alla passagerare uppmärksamma sin omgivning efter en kvinna som beter sig konstigt. Kvinnan är i 20- års åldern, cirka 1.70 centemer lång//...//.

Ja ni hajjar, det här var dagens vardagsdramatik, jag blev lite rädd att någon skulle flyga på mig och anklaga mig för att bete mig konstigt. Men slapp detta. Vet inte hur situationen löste sig men hoppas verkligen flickan kom på bätte tankar.

Kanske var det för att jag var hungrig,  kanske berodde det på mitt smålänningsblod alternativt det mest givna, jag ville ha lite vardagsdramatik. Med spänning plockade jag ut soppan som stått öppnad i kylen i 8 dagar. "bruten förpackning hållbar tre dagar" stod det fint, jag log, satte soppan på värmning och hällde upp. Frågade Jenny om hon var hungrig. Glatt åt hon soppan och jag småfnittrade inombords.

Nä, så gick det inte riktigt till, det var såklart jag själv som käkade upp den bortglömda soppann. Nervöst och förväntasfullt har jag nu suttit här och väntat på diverse bieffekter. Men hittils har det hänt nada. Så fortsättningsvis tänker jag inte slänga varor för att de är någon dag (läs en vecka) för gamla. (Det värsta som kan hända är väll nån liten matförgiftning och det enda det egentligen bidrar till är väll en liten mindre kroppshydda, ett komplex som alla stockholmare verkar ha så jag får väll följa trenden).

Är inte alltid helt enkelt. Lite halvdö åkte jag till jobbet idag, byter som vanligt läser tidningen lungt. Plötsligt går alla på tunnelbanan av. Men jag sitter kvar. Plötsligt ropar tågföraren i mikrofonen.

- Alla ska gå av tåget.

Jag går förvirrat av tåget. Tittar på tåget. Men jag då? Då slår det mig, den här tunnelbanan ska jag inte alls åka med. Jag har satt mig på tunnelbanan åt fel jävla håll. Jaja, då måste det vara den på andra rälsen tänker jag. Går på det andra tåget. Slår mig ner, tittar på kartan över stationerna.

SATAN

Den här tunnelbanan går inte heller till jobbet. Det här är en jäkla tvärbana, vad katten det nu är? Skyndar mig upp och ser hur jag kommer fastna mellan dörrarna när jag i panik försöker komma till jobbet. Det skulle vara vardagsdramatik om något.

Men icke, dörrarna öppnas snällt, jag går av, sätter mig på rätt tåg och kommer försent till jobbet....idag igen!

En tjuv såg jag idag, hörde en tant som vrålade på Hemköp
- Men snälla hjälp mig nån, hjälp mig nu.
Sen kom hon lunkande efter en man som sprang med händerna fulla. ingen hjälpte förstås och bort försvann mannen. Kassörskorna reagerade knappt och där står jag spänd och lycklig.
- Äntligen lite vardagsdramatik! Kanske inte ska tycka att det är kul folk tjyvar på hemköp, men lite spännande var det allt....


I övrigt går det bra på "jobbet" kommer väll ta ett tag innan jag kommer in i det helt men tror nog det ska bli bra. Lyckades tajma lunchen med Jenny idag också, väldigt nice - sushi. Inte lika god som takenaka men heeelt okeeey.