Mästerkatten jagar vardagsdramatik

Jag tycker själv jag är en rätt lätthanterlig människa. Men jag har några principer som jag alltid vägrat ge vika på. Måste erkänna att det är ganska ytliga principer som kanske inte direkt gynnar mig egentligen. Bland dessa ingår bland annat:

·         Sagan om ringen trilogin är något jag aldrig kommer att sätta mina ögon på. 

·         Värktabletter ska inte tas vid bakfylla.

·         Brist på pengar ska inte hindra mig från att ha kul.

·         Kent gör tråkig musik, inget man nynnar med till.

·         Ärtsoppa ska under inga omständigheter ätas.

Jag måste erkänna att jag någon gång har brutit mot de flesta av de här principerna. Kanske någon gång sett trailern för sagan om ringen. När bakfyllan verkligen bankat mig i huvudet har någon alvedon slunkit ner. Och visst har det hänt att brist på pengar gjort sitt ibland. Men när det gäller ärtsoppa ätandet har jag aldrig givit vika. Med den vidriga smaken och det äckliga utseendet kan jag inte förstå hur någon äter det frivilligt. Men sedan Sebbe började sin övertalningskampanj om att jag åtminstone måste smaka har jag börjat tänka efter, är det verkligen så äckligt? Varför skulle människor äta den vidriga sörjan om inte det smakade så pass gott att det kompenserar det hela. Så jag har bestämt mig, innan veckan är slut ska jag göra det, jag ska äta åtminstone en sked ärtsoppa. En liten sked måste jag klara av. Eller?



Ingen människamed synen i behåll kan väll påstå att det här ser gott ut?