Jag och Bono?
Under en dag i somras råkade en besatthet av Bono komma över mig. Kan ha haft att göra med den U2 febern som rådde på Ullevi och att cd:n gått varm med U2 hela veckan för att komma i stämning till konserten. I alla fall under resan till Göteborg slog det mig. Jag är ett geni, självklart ska Bono vara mitt frikort. Det sägs att det perfekta frikortet är någon tillgänglig, halvkänd nationell stjärna. Detta hade jag uppenbarligen inte åtanke. För det första är Bono gift, något som kan ställa till med problem (kan man ju hoppas). Dels är han ganska svår att komma nära. Han är helt enkelt ett ganska ouppnåeligt frikort för mig. Sebbe kan nog känna sig ganska säker. Han kontrade dock med sitt frikort, ett anonymt sådan, han bestämmer det i efterhand menar han. Fan också tänkte jag, det är ju verkligen genialiskt. Men försent, jag hade redan valt Bono.
Men måste erkänna lite nöjd är jag trots allt med mitt frikort jag menar...Bono!
Nuee Sanne Nue!!! Pyss
