Mästerkatten jagar vardagsdramatik

I lördags skulle Sebbe och jag gå på bio. Av någon anledning har jag lyckats välja pissplatser rent ut sagt de senaste gångerna. Sebbe krävde därför att få godkänna platserna och gjorde så med. Helnöjda med våra platser travar vi fram till disken för att hämta ut våra biljetter.

Biosnubben: Ni  verkar inte ha köpt några biljetter

Jag: Jo då, det har vi.

Biosnubben:  Nej...eller, jo fast till föreställningen igår kväll....

Attans, jag lyckas visst strula till det igen. (Hedanefter kommer Sebbe förmodligen sköta hela köpet)  Vi köper i alla fall nya biljetter, blir lite sena och smyger oss in i salongen. När vi hittat ett par lediga platser och satt oss ner, plockat fram godispåsen och slängt av oss jackorna inser vi att det är konstigt att wolfman var en svensk film.

DÅ

Trillar polletten ner, det här är inte wolfman, det här är slutet av nån svensk film. Vi har gått in i fel salongdjävul.  Lite generade smyger vi oss ut igen för att äntligen komma på rätt plats.  Tyvärr var filmen riktigt kass, tyvärr betalade vi dubbelt för att se den. Tyvärr kommer vi alltid bli ihågkommna som de två puckona på SF bio...