Mästerkatten jagar vardagsdramatik

Jag har aldrig riktigt varit en sån där människa som vill kramas när man träffar någon bekant. Har nästan kunnat tycka det är lite nära på obehag att plötsligt ska man börja kramas, om man inte känner varandra riktigt väl förstås. Funderade på detta för ett tag sedan och konstaterade då att tillfällen när man alltid kramas är, på stationer. Men sen jag flyttade till Stockholm har jag hajat det här med kramandet. Det handlar helt enkelt om att man är lite osäker, vill ha en kram och så  känns det lite bättre. Träffar jag nån halvbekanting på stan här uppe får jag nästan lust att slänga mig runt halsen på personen ifråga direkt, utan problem. Medans jag hemma i Vetlanda där inget skrämmer mig skulle jag aldrig komma på tanken. Tror även det är därför man kramas med varandra på stationer, flygplater...släktträffar och andra ställen, man känner lite främmande obehag...En kram gör allt så mycket enklare....