Mästerkatten jagar vardagsdramatik

Jag har ganska länge funderat över vad jag egentligen bor i för något hus. I sex veckor har jag bott där och jag har aldrig sett en endaste granne förräns idag (om man räknar bort katten Måns såklart). Och då mina vänner har jag ändå kämpat för att få syn på nån, har jag hört en smäll i dörren har jag slängt mig mot titthålet och spejjat, men aldirig fått syn på nån. I ett hus med åtta lägenheter känns det rätt mysko, det jag börjar fundera på är om Stockholmare är väldigt skygga. Så där som man hör att svenskar i allmänhet är:  Oo nej nu är en granne på utgång, då väntar jag här,skit samma om jag blir sen. Jag kanske blir tvungen att säga hej till grannen! Så i fortsättningen ska jag bli ett pain in the ass för mina kära grannar, alltid vara riktgit långsam i trappan och alltid gå ut när jag hör steg :)